På slutet av 80-talet införde Stockholmspolisen egna tillämpningsbestämmelser för Larmlagen. Dessa bestämmelser ställde klara krav dels på centralutrustningens konstruktion dels på hur anläggningen projekterades för att den skulle få anslutas till polisen, såväl direkt som via larmcentral. Bestämmelserna stod inte någonstans i motsatsförhållande till SSF, utan skulle ses som en påbyggnad till dessa bestämmelser. De inbrottslarm som uppfyllde kriterierna för åtgärd från polisen kallades A-larm, medan larm som enbart påkallar annan form av åtgärd kallades B-larm. Bestämmelserna föreskrev vidare att anläggningen skulle omfattas av teknisk översyn minst en gång årligen samt att envar som arbetade i de lokaler där larmet fanns, eller i övrigt kom i kontakt med anläggningen, skulle ha kunskaper om hur man undvek falsklarm samt vilka åtgärder som ett larm utlöste. Lokalvårdare var speciellt nämnda att omfattas av informationen.

”Svenska Stöldskyddsföreningen är en ideell förening. Föreningen har till ändamål att främja trygghet och säkerhet för person och egendom genom förebyggande arbete mott brott samt att verka som opinionsbildare och informationsspridare i det brottsförebyggande arbetet”

Svenska Stöldskyddsföreningens normer för inbrottslarm är SSF 130, SSF 1014 och SSF 1015.

Dessa regler beskriver risknivåer och definierar krav på installationsföretag, utrustning, projektering, installation, alarmering samt anläggningsinnehavarens skyldigheter. För anläggning utförd enligt dessa krav kan en godkändinstallatör utfärda så kallat anläggarintyg. Eftersom SSF inte alltid är entydig bör projekteringen alltid föregås av att aktuellt försäkringsbolag får lämna synpunkter på anläggningens utformning i det fall godkänd anläggning krävs. Detta dokument innehåller citat från SSF och refererar till enskilda punkter i SSF. Någon fullständig redovisning av SSF ges dock inte. SSF är ingen lag men ofta en förutsättning för försäkring eller premierabatt för försäkring. För anläggningar, där SSF inte krävs, kan dock SSF användas som en kvalitetsnorm. Att projektera en anläggning med enbart SSF i sinnet, kan dock vara mindre lyckat. Det finns ofta orsak att helt eller punktvis höja skyddet utöver SSF krav.

SSF 130 indelar inbrottslarmanläggningar i tre klasser, utformade för objekt med olika risksituationer. Det finns tre till larmklasser enligt definition SSF130.

Larmklass I:
Avser ”främst bostäder och vissa andra objekt ”.Anläggningar i denna klass får utföras som enbart försåtsskydd.

Larmklass II:

Avser ”företag och objekt enligt försäkringsbolagets riskbedömning där man har högre krav än larmklass 1”. Anläggningar i denna klass ska utföras som ”företrädesvis skalskydd i kombination med invändigt försåtsskydd ”.

Larmklass III:

Avser ”företag och andra objekt med hög värdekoncentration av stöldbegärlig egendom”. Anläggningar i denna klass ”ska utformas som skalskydd kompletterat med försåtsskydd”.